På väg till en utställning i Norrköping morgonen 15 augusti 2009 fick jag veta att Bruno blivit pappa till en kull (sin sista) på fem valpar, två tikar och tre hanar. Efter utställningen tog jag omvägen via Sjögestad utanför Linköping för att titta på de små underverken. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att en av dem skulle bli den mest titelrika tiken i Sverige och dessutom min. Men så blev det. Fast min favorit var systern Letty. Det var Letty som jag sedan delägde med uppfödaren Anneli och åkte på valputställningar med, trimmade och frustrerat försökte få att äta mat hemma hos mig (hon bodde hos fodervärd). Rosie gick mest kvar i Sjögestad och skrotade, jagade gnagare (hennes stora talang) och levde kennelliv.
    Men så hände något. Jag skulle ögonlysa två av mina andra hundar och tänkte att det var nog lika bra att ta Letty samtidigt. Och Letty visade sig ha ett allvarligt fel som helt uteslöt henne från avel! Besvikelsen var total. Nu hade jag inget efter Bruno att gå vidare med. Då säger Rosies ägare, en av mina bästa vänner, att jag kan få Rosie av henne efter att hon själv haft en kull. Sånt kan man inte tacka nej till.
    Inför kullen skulle Rosie meriteras på utställning. Den uppgiften föll på mig. Så det bestämdes att hon skulle bo hos mig någon månad och ställas ut officiellt en gång. Jag blev förvarnad om att det var en del jobb; Rosie var både rejält otrimmad och fet. Hon tillhörde nämligen kategorin ”hundar som inte rör sig mer än nödvändigt”. Så all motionering krävde minst lika stor insats från mig. Nu är jag inte den som bangar för det utan såg det hela som en utmaning och Rosie kom därför att gå under benämningen Bootcamp Project. Trimma för hand och långa promenader stod ofta på schemat. Även en ny cykel införskaffades för ändamålet. Några av er minns säkert inläggen på Facebook fulla av frustration och svordomar över denna felkonstruerade sak…
    Minns att jag badade, fönade och direkt efteråt cyklade ut i regnet med henne - på de leriga grusvägarna utanför Upplands-Väsby. Och hon orkade! För var det något hon alltid gjorde så var det att gå i trav, oavsett hur snabbt eller hur långt vi färdades. Till synes utan ansträngning flöt hon fram. Svansen, den gick samtidigt. Utställningarna då? Jo, först behövde vi träna, så vår första utställning blev en inofficiell i Sätila. Det gick ganska bra, och vi fortsatte. En månad blev nästan fem och en officiell utställning blev åtta! Höjdpunkten var utan tvekan när hon vann certet i Gränna, drygt två veckor innan det var bestämt att hon skulle åka hem igen. Det kändes jobbigt att lämna tillbaks henne eftersom vi blivit rätt så tajta. Inte blev det lättare av att hon satt vid staketet och skällde.

Till hösten var hon tillbaka hos mig en till vända. Nu blev hon även parad och när det var 2-3 veckor kvar till valpningen åkte hon hem igen. Så tidigt en morgon i början av januari kom valparna. Det var jag som skötte förlossningen. De andra var och jobbade. Åtta stycken blev det, varav sex klarade sig. Hon tog hyfsat väl hand om dem. Eftersom valparna var svårsålda stannade hon kvar till början av sommaren.
    Vår första utomlandsresa blev till Moldavien 2014 (av alla ställen). Där anordnades för sista gången utställningar från diverse olika länders klubbar på ett och samma ställe. Det räckte dessutom med ett certifikat för att få championat, och betydde att Rosie på köpet skulle få sitt svenska. Många och krångliga förberedelser tog vid innan vi till slut flög från till Chisinau via München. Rosie var dessutom i höglöp. Jag kommer aldrig att glömma hur rädd jag var när jag satt obältad med henne i knäet och mitt resesällskap satt med sina två hanar bredvid mig i framsätet på vanen som färdades i för hög fart och brände rödljus sent på kvällen på väg tillbaka till hotellet efter första utställningsdagen! Rent allmänt har jag aldrig känt mig så otrygg som där. Resultaten däremot var strålande! På sex utställningar under två dagar fick hon lika många cert, 2 cacib, 2 BIR (båda gångerna med gruppvinst och BIS-2). Vi åkte hem med totalt sju championat. Det blev inga fler Moldavienresor, men väl till Litauen, Polen, Lettland och Estland. Oftast var det bara hon och jag som åkte, och alltid hände det något som gjorde resan minnesvärd. Värsta bottennappet var resan till Opole i södra Polen. Förutom att jag körde fel och hamnade på en betalväg mot Tyskland utan möjlighet att vända på flera mil så satt vi fast i vägarbetsköer vilket gjorde att resan som enligt Google Maps skulle ta sex timmar tog det dubbla! På morgonen innan vi skulle åka till utställningen lyckades jag låsa in mitt nyckelkort på hotellrummet tillsammans med Rosie när jag bar ut grejerna till bilen. Då min polska är begränsad till typ fem ord så försökte jag på marginellt mindre tyska förklara situationen för mannen i receptionen, som till slut förstod och hjälpte mig att låsa upp. Väl inne i ringen och hunden på bordet fick jag bara höra en massa gnäll från domaren om att Rosie inte var perfekt (vilken hund som nu är det?!) och hela championklassen bara var skräp. Trots det så vann vi klassen, men utan cert och det sista cacib som skulle gjort Rosie till internationell champion. Drygt sjutusen kronor bortkastade.

Totalt vann Rosie elva championattitlar. Hur mycket pengar jag lagt på allt vågar jag knappt tänka på. Men sett till hur relativt lite hon ändå ställdes ut så var hon väldigt framgångsrik. Utställning var verkligen hennes grej. Man kunde alltid lita på henne, och hon älskade uppmärksamheten. Travade med viftande svans och naturlig resning och sträckte extra på sig om någon applåderade. Sedan var hon inte perfekt. Själv tycker jag att hon var för elegant, något långsträckt med lite för mycket halsskinn. Tanken var att para henne med en hane mer av min typ. Det blev aldrig av. Att Rosie var snäll kunde ingen undgå att märka. Hon såg ofta ut som om hon log. Med barn var hon helt idealisk, satt still, lät sig bli klappad och såg allmänt glad ut. Vi gick ett BPH (Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund). Hon förvånade mig ett flertal gånger. Första var när dumpen flög upp framför henne: hon brydde sig inte. När sedan den täckta personen långsamt närmade sig oss, satt hon bara och viftade på svansen! Hon fick därmed som helhetsbedömning att hon var en trygg hund, och i många avseenden stämde det nog rätt bra.
    I sann cockeranda var mat en central del i Rosies liv och hon var väldigt noga med att tala om när det var dags. Kan inte minnas att hon någonsin inte ville äta, oavsett vad det rörde sig om eller var vi befann oss. Det var ytterligare en anledning till att hon var så smidig att ha med på resor. Man behövde aldrig oroa sig för henne. Hade man alla hundarna lösa var det ofta som man inte såg henne, av den anledningen att hon var precis bredvid mig! Att ta en tur på egen hand var inget som intresserade henne.
    Strax efter tragedin med en av de andra tikarnas kull 2019 upptäckte jag en knöl i Rosies juver. Veterinären hittade sedan en till och efterföljande analys visade att de var elakartade! Eftersom hon ännu inte fyllt tio år och var i bra kondition bestämde jag mig för att operera. Totalt genomgick hon tre operationer, som tur var med lyckat resultat. I samband med den sista operationen fick hon någon infektion och svullnade upp runt såret. När veterinären sedan stack hål på det sa Rosie ingenting. Hon var alltid så väldigt tålig. Likaså kunde hon gå med taggkvistar i pälsen utan man märkte det.
    Morgonen den 2 juli fick hon hastigt lämna oss alla i stor chock och saknad efter att mycket sannolikt ha drabbats av livmoderinflammation - hon skulle fyllt 12 år en dryg månad senare. Livet blir inte detsamma igen. Jag är väldigt tacksam för allt hon gav mig och extra stolt över att hon fick pryda omslaget på RAS (Rasspecifik AvelsStrategi). På sociala medier gick hon under beteckningen Drottningen, för det var verkligen vad hon var. Därför ser jag det väldigt passande att avsluta denna text med ”La reine est morte, vive la reine” (Drottningen är död, länge leve drottningen)!